Samtidigt som en röd lagmaskin häller öl över Jupp Heynckes på en festvåning i närheten av Wembley måste vi fokusera på den vackra och sanna fotbollen i division 6. Likt en supersub har jag fått chansen att hoppa in på bloggarenan och kommer givetvis göra som jag alltid gör: Hålla det enkelt och undvika extravaganser.

Säsongssumeringar i slutet av säsongen tenderar att bli så strömlinjeformade att man somnar efter ungefär 4 meningar. Därför ser jag det som mer självkklart än konstigt att summeringen istället kommer efter 8 matcher. Logiskt? Nej. Bra? Lika bra som Johan Granlunds motläggsteknik: Fantastisk!

Säsongen inleddes med 3 raka förlustmatcher. Vi blev förnedrade och bortgjorda till den milda grad att till och med de mest trogna Mörarpsåskådarna (min släkt) säkerligen funderade över vad i hela fridens namn som kunde gå så fel på bara en försäsong. Förra säsongen hade ju vartenda lag som kom till Vidablick blivit förnedrat och söndersmulat av det blåvita tåg som susade fram genom sjuan. Sämre spelare? Sämre tränare? Absolut inte. Däremot en övertydlig demonstration av vad som händer med ett lag där spelarna inte jobbar för varandra. I de första matcherna saknades både viljan och lagmoralen som krävs om man överhuvudtaget har ambitionen att vinna matcher. Det var håglöst och viljelöst. Det så ut som problem utan lösningar. Det var, som Jalal så elegant uttryckte det: KAOS!!!

Lösningen på problem som detta är lika självklar som enkel: Spelarna måste börja acceptera varandra och alla måste jobba för sina lagkamrater. Den första skymten av detta såg vi mot Billesholm, då lagets första poäng bärgades. Det var en livsviktig poäng som vägde ton mer än många av de segrar som plockades förra säsongen. Poängen var mycket riktigt en logisk konsekvens av den lagmoral och glöd som hade tänts bland spelarna. Plötsligt fungerade presspelet och rörelsen kom igång. Även om det saknades den önskvärda självklarheten i passningsspelet, så krigades poängen hem.

Matcherna efter denna har generellt sett varit bättre. I ett par matcher ( Vallåkra, Teckomantorp) har vi malt ner motståndarna med det spel som vi känner oss trygga i och som ger behagliga flashbacks till förra säsongen. För vem minns inte Albins briljanta framspelning till en fri Ali mot Teckomantorp? Vem kommer inte komma ihåg Gustavs och Marius uppofrande spel som har gjort att Bengan lugnt kan stå och pilla in en prilla snus mitt under brinnande anfall? 

Konklusionen är enkel! Vi är ett dåligt lag när vi blir ett gäng håglösa bönder som ogillar varandra.

Vi är bättre än de flesta lag i serien när vi spelar som vi ska och jobbar för varandra.

Förstått? Bra. Då fortsätter vi på den inslagna vägen och undviker fler onödiga plumpar i det mytiska protokollet.

//Vänsterbacken.